Resereporter under en vecka

Tydligen har Solresor en tävling där man kan få bli resereporter under en vecka. Kravet är att man ska ha en blogg, en digitalkamera och en laptop. Det står inget om intresse eller hjärna, vilket givetvis jag besitter. Om det är en tävling i traditionell anda, där man företrädesvis väljer yngre blonderade tjejer med högt besökarantal på sin blogg, då är jag nog ingen given kandidat. Men jag måste medge att det är lockande att få åka utomlands en sväng, i härligt sällskap, och livnära sig på att uppdatera en blogg från ett exotiskt resmål. Dessutom besitter ju jag egenskaper som intelligens, kreativitet, ett utmärkt ordförråd och mina inlägg har ju mestadels handlat om resor, mat, dryck och sådana där livsviktiga saker hittills. Därför tvingar solresor mig att länka till deras sida för att man ska kunna delta, så det gör jag då:

http://www.solresor.se/en/kampanjer/bli-resereporter/resereporter/

Horornas och sjömännens förlovade stad

Jag har tidigare bott i Spanien i perioder och en av städerna var Barcelona. En stad som liksom Hamburg  har sin hamnhistoria och därefter tillhörande problem. Jag blev därför tillfrågad av en vän till mig som planerar en resa dit, vad man ska akta sig speciellt för. Nu är nog inte Barcelona nån direkt farlig stad, om man som alltid annars är uppmärksam på de direkta problem man kan råkas utsättas för. Men det är en storstad och till på köpet en hamnstad, vilket lätt gör att lantis-medel-svensson ifrån Köping kan råka illa ut och få sin weekend förstörd. Icke desto mindre är Barcelona en fantastiskt vacker och talande stad, som förtjänar MINST ETT besök under vårt korta jordeliv.

Edward Blom

Har fått en ny beundrare, nämligen mig. Jag tycker det finns för lite av den här sortens personligheter på TV. Glada akademiker med passion och intresse, som verkligen går in för vad de ger sig i kast med. Som dessutom vågar säga hur pass mycket de uppskattar fett i maten. Varför hör man aldrig lattemorsorna på TV3 höra att de uppskattar en riktigt fet brunsås, istället för att de ska tramsa omkring med bulgur, tabouleh och olivolja? Varför är just Edward den enda som vågar säga ”Åååh” när en maträtt dryper i fett i ”Stjärnkockarna” på TV3?

Folklivsforskaren Nils G. Bruzelius var under 1800-talet imponerad över hur välgödd den skånske bonden var, men det är nog så att välgödda personligheter har förlorat den romantiska auran efter min extremt avlägsne släkting Edvard Perssons bortgång. Där försvann liksom det sista hoppet av lokalpatriotism och seperatismkänsla mellan Skåne och Tajgan. Nu undrar till och med jag själv hur jag kom in på det…

Men iallafall, Edward Blom håller hoppet uppe, och jag gläds om han syns lite mer i TV-rutan och förgyller min vardag. En äkta livsnjutare. Faktiskt den ende jag sett som i sitt eget matprogram frekvent klantar sig i köket och ibland lyckas ställa till mindre katastrofer, men räddar situationen genom att bara vara sig själv och visa sin kärlek till maten.

”Edward Bloms gästabud” som går i repris på TV8 (om jag har rätt vet jag inte, jag har inte koll på TV, men det finns ju tv8play) gör att jag drömmer mig bort till Österlen. Ett klockrent upplägg med en 85-årig vinslukande professor, som mobbar sin elev för att ha legat i Uppsala och inte i Lund, och en fettälskande matpassionistisk akademiker som lagar mat till sin mentor. Vilket sjuhelvetes bra upplägg det är egentligen.

Saken blir ju inte sämre av att man får höra sin egen dialekt i flera av avsnitten, se när Blom plockar gås eller havtorn, eller fiskar ål. Dessutom ser han ut att vara en välgödd skånsk bonde i sin klassiska stil, och det är väl därför jag lokalpatriot-romantiserade lite tidigare!

Svenskarna reser inte till någonting, de reser från någonting

Sällskapsresans inledningstext. En klar favorit i filmernas värld. Speciellt med tanke på att jag själv bott på Gran Canaria.

Som arbetssökande har man mycket tid över. Kanske för mycket fritid, men iallafall så kommer man till lite insikter då och då. Det är som så att jag gillar att resa, och dagdrömmer mig ofta bort till exotiska och mindre exotiska platser, såsom Yucatan, Indonesien och Tjeckien.

Just det sista har jag snöat in mig på lite extra, att åka en sväng till centraleuropa, dricka öl i ölstugor, äta surkål, gulasch, kryddiga korvar, besöka slott och njuta av vackra utsikter, samt ge pengar till barn som köper lim att sniffa för mina sista dollars.

Iallafall kom jag till insikten  att var jag än åker så är  chansen (risken) extremt  stor att jag möter på en  svensk.

Ta belgare eller tyskar. De  har ju mångmiljonstäder in  på knutarna. Känner  flertalet belgare som med 15  mil till Amsterdam aldrig satt sin fot i staden, eller ens besökt sin huvudstad Bryssel. För de behöver inte göra det. Nu är Belgien en liten nation, tyskarna är ju desto fler. Men det är samma sak där. Men eftersom de är så många är det klart att man hittar en vilsen tysk ibland iklädd lederhosen med sin apfelstrudel i sin vänsterhand.

Att det är större chans att man träffar på en svensk på ett sunkigt ölhak i Banska Bystrica, Slovakien, än en belgare är därför inte oberättigat statistiskt. Svenskar reser för att det inte finns så mycket i Sverige (speciellt inte så många mångmiljonstäder), och jag tror att Sverige är en extrem på det sättet.

Svenskar kommer förfölja oss till dags ände när vi reser runt för att träffa och möta andra kulturer. Det är en bannelse från helvetet.

Civilisation

I vår har jag planerat förkovra mig i litteraturens mer klassiska storverk. Med tanke på möjligheterna till för mycket fritid. De enda författare jag hittills läst i den kategorin är Jack London och Kafka. Räknas Astrid Lindgren?

I vilket fall som helst så tänkte jag, efter rekommendation, börja med ”Krig och fred” och ”Brott och straff”. Nu låter det som om det var en följetong, det är två helt olika författare faktiskt.

Jag tror att jag är klichéläsaren av ”Brott och straff”, dvs. en reflekterande människa, med en smula inneboende ångest.

Problemet är att hitta folk att diskutera den här litteraturen med. Jag är tveksam till att faktiskt så många läser de här böckerna på allvar, iallafall inte i min bekantskapskrets. Kanske får man ta till med nån tvångsschizofreni och

sitta att prata med sig själv nätterna igenom. Fast det är kanske därför man har blogg?

Men historien i ”Krig och fred” påminner mig såklart om människor som Cristopher Johnson McCandless. Han tömmer pengarna på sitt sparkonto

efter college och beger sig till Alaskas vildmarker för att där klara sig på så lite som möjligt, ensam såklart. McCandless var ju också läsare av författare som Tolstoj, Thoreau och London. Även Thoreau levde ju självförsörjande, så det får väl bli att läsa honom också. Det finns en film om läderluffaren McCandless, ”Into the wild” (2007).

En annan människa det påminner mig om är Timothy Treadwell. Han beger sig också till Alaskas vildmarker, för att skydda grizzlybjörnar. Egentligen var nog Treadwell lite efterbliven och hade ett eget sätt till drogavvänjning, och det tyckte björnarna också, tills de insåg att han gick att äta trots sin efterblivenhet. Men även ”Grizzly man” (2005) är en sevärd dokumentär om honom.

Nu gav jag lite filmtips på samma tema. Det är intressant det där med teman. Har ni några bok- eller filmtips på temat kan ni ju tipsa mig. Buddha känner jag redan till.

Vodkabältet

Många säger att de är glada över att de fötts i Sverige. De skulle säkert sagt samma sak om de fötts i Gambia, Nordkorea eller USA. Men det finns vissa fördelar med att ha växt upp i Sverige, det lilla landet tillhör exempelvis vodkabältet eller brännvinsbältet som det också är. Och vi lär oss att förtära denna mystiska och goda dryck i unga år, många av oss. Andra lär sig att dricka det felaktigt i senare år, på terrasser i Barcelona,  under sena nätter.

En nackdel med att ha fötts i Sverige är dess narkotikapolitik, varför ska man inte få ta sig en spliff marijuana efter maten lika gärna som en vodka? Nåja, det får bli ett senare ämne.

Vodkakunnandet i vårt land är, trots dess tillhörighet i vodkabältet, försvinnande liten.  Fastän jag brukar höja mig själv, som person, till att vara en förebliven människa och de flesta andra efterblivna, så får jag nog anse mig vara ganska varsebliven i det här fallet istället.

Visst, vodka är förhållande trist att diskutera, om man jämför med exempelvis vin och whiskey. Många säger att vodka inte har ”klass” på samma sätt som cognac eftersom den bara är destillerad. Men icke desto mindre är vodka helt och totalt underskattat.  Jag tror det ligger för mycket politiskt korrekthet i svensken för att han ska våga ta och frysa ner sin vodka och smutta på denna dryck, som ändå tjänar ett syfte.  För mycket motböcker ocksåvidare har nog gjort svensken till en vodka-mes.

Till en vanlig svensson kan jag iallafall rekommendera Stolichnaya, som faktiskt är snäppet billigare än Absolut vodka, som är en ganska överskattad produkt med bra marknadsföring.  Den här är len och fin.

För övre medelklass är det Russian standard platinum som gäller, den kostar ju trots allt mer än 50 kr mer än Absolut. Dessutom är flaskan otroligt snygg.

Hur man dricker vodka? Javisst, man får väl dricka hur man vill. Det finns ju inga regler. Själv föredrar jag att kyla vodkan i frysan, ”bita av den”, dvs. delsnapsa eller vad man nu ska kalla det och till detta, ska man, som på ryskt manér äta något salt och ha ätit stora portioner mat dessförrinnan.  Då avnjuter man vodkan som bäst. Saltgurka passar bra till.

Det sägs att man inte ska sippa vodka, men vem bryr sig? Det kan också vara idé att äta några råa ägg innan vodka-sessionen om det blir en längre sådan. Majonnäs är också det bra, kanske på en sallad.

Bästa bakfyllematen är enligt hemliga källor en råbiff, även om du nu inte har druckit vodka. Tydligen är ägg bra för vodkan. Eller kroppen.

Konsten att resa

Jag älskar att resa, upptäcka och utforska nya platser, lukter, smaker och färger. Man kan likna mitt intresse för resande vid ett intresse för sex. Det går ut på samma sak egentligen. Ibland vänjer man sig bättre vid en plats än en annan. Nu jämförde jag platserna man reser till kontra de olika partners man har, inte de olika platser man…. Strunt i det.

Det är fascinerande hur många olika anledningar man kan ha till att resa. Många säger att de reser för att komma bort till värmen ett tag. Vilken jävla osis om det skulle råka vara kallt en dag. Det måste vara den tråkigaste anledningen man kan ha. Andra säger att de reser för att vidga sina perspektiv. Visst, det låter ju fint. Men oftast sägs detta av yngre kvinnor som jämför sitt intresse för sex med resor, istället för tvärtom.

Själv tycker jag att charmen med att resa, det är att man på ett sätt är anonym. Man är inte mer än en människa. Folk som arbetar på barerna i den lilla byn du besöker, de känner igen dig. Men inte på samma sätt som i gamla Knähult, där du först och främst blir identifierad med ditt yrke och således din status.

Varför ska människor alltid börja med att ställa frågan: ”Vad arbetar du med då?” eller ”Vad gör du?”. Förutom i Indien då, där man först frågar vilken Gud man dyrkar. Ja dessa jävla religiösa människor. Tycker synd om dem.

Detta kan inte vara äkta livsnjutare som måste ställa sådana frågor. Varför skulle ett yrke säga något om mig?  Bättre då att fråga vilket vin jag föredrar, eller vilken färg mina kalsonger har!

Folk är för jävla tråkiga.

Våga sig bort från lagerölen

Nu är jag ingen ölskribent… men jag tycker att vi svenskar har lite konstiga dryckesvanor, särskilt när det kommer till öl. Visst finns det väldigt många goda ljusa lageröl, också de som är på den lägre prisskalan kan vara väldigt goda vid rätt tillfälle. Men varför envisas vi med att bara dricka lager (inte alla, men nästan)? Och varför envisas vi med att köpa det billigaste istället för att se till smaken (inte alla, men de flesta)?

Därför ska jag presentera en ändå hyfsat billig och prisvärd belgisk ale för den som vill bort från det ljusa lagerträsket:  Leffe Blonde.

Passar till allt, överallt, närsomhelst. Du kan ta en eller tjugo. Flaskan är vacker, färgen underbar, skummet tjockt, rik på smaker och med fruktinslag som ger en viss sötma, men balanserad. Den är också lagom stark för att ge ett bohemfyllerus på en balkong en kall vårkväll. Precis vad man behöver!

Köp den!

Det bör tilläggas att det är lätt att bli beroende av denna öl.  Vissa har svårt för att dricka den här då de inte är vana vid den typ av öl och har hållt sig till Sofiero och Kung, då är det bara att dricka tills man har vant sig. Och då är du på ett sätt också beroende!

Lägga pengar på onödiga varor

Jag har funderat lite på hur överskattade vissa varor är. Eftersom jag bor i Spanien har jag numera två bankkonton, ett spanskt och ett svenskt. Jag funderade på att spara mina pengar på det svenska bankkontot, men då löningen inte är förrän imorgon (från ett jobb jag fick sparken  ifrån), och jag bara hade morötter att knapra på så kved det lite i magen.  Jag beslutade mig därför att ta ut hela 20€ och handla för 8€. Det blev en flaska rödvin, bröd, mozarella och vit choklad samt en vinöppnare. Mest överskattade produkten är mozarellan. Mest nytta hade jag av vinöppnaren, men den var inte ätbar.

Jag visste att mozarella var överskattat, men jag ville bevisa för mig själv att jag hade rätt. Och vi löst folk (det är inte detsamma som pöbel) handlar saker vi inte vill ha när vi inte har några pengar. Hyran ser vi som en oförutsedd utgift och för våra sista cent och ören handlar vi öl och glass.

Tills nästa gång.

Skapa aldrig en blogg!

Det talas mycket om lycka, ett sorglöst liv, att man ska njuta av livet och se allt från den ljusa sidan i denna bloggen. Men det kommer också innebära beskrivningar av de negativa aspekterna i vardagen. Det första inlägget kommer därför poängtera:  att om du vill få ut något av dagen och vill ändå ha en blogg, se då för helvete till att någon annan skaffar grunderna åt dig så att du bara kan skriva. WordPress må vara simpelt men det är ett helvete i början! Därför ser designen ut som skit och det är rörigt, men det kommer nog bli ordning på det. WordPress drog mig nästan till självmord, men det hade jag nog ångrat så där i efterhand. Men ni ska vara välkomna hit!